Jag känner att min blogg inte varit så himla uppåt på siståne.. Har det inte varit inläggsbrist så har dte varit dystert.. Ska verkligen försöka att bättra på både humöret och skrivandet.. Saken är den, att min blogg används som en form av ventil där jag låter känslor och tankar komma ut för att sedan få bukt på dem.. Därav är det mycket "skit" som skrivs, ofta utan mening..
De senaste veckorna har varit tuffa.. Jag känner dagligen av mitt "hönsmamme"syndrom, där jag vill att alla ska vara nöjda och glada och tillfreds.. Det funkar dock inte och jag lägger det på mig själv = magknip och ångest! Vill tillbaka till glädjen och känslan av det var roligt och glatt, inte tungt och ångestladdat..

Ibland så önskar jag att jag bara kunde ta en paus. Likt blondinbella, som nyttigt nog tog en paus i från vardagen för "att lära sig andas". Jag tycker faktiskt att hennes resonemang var riktigt vettigt. Att bara vakna på mornarna och fråga sig: VAd vill jag göra idag? (Nu hör det ju till att Bella är sjukskriven och att detta är en förutsättning för att hon ska bli frisk, kämpa på tjejen!)
Det funkar ju inte riktigt så för mig nu, jag väljer ju att jobba för att få lön och träna för att få spela. Jag ösnkar också att jag inte var beroende av lönen och då ha möjligheten att välja på andra vis än de val jag gör idag.. Krångligt, jag tror dock att det är det som kallas livet!

Nej, nu ska jag gå och lägga mig och se lite "The War at home", sjukt bra och lättsam och rolig serie.. Dock har jag bara 3 avsnitt kvar, vad ska jag se sen? Tips någon?

Puss och god natt!

Jag känner ibland att jag lever som i en bubbla,en bubbla där allt är tryggt och som det ska vara. Jag vet vad som förväntas och allt blir som jag tänkt mig, ja ialla fall i stort sett..
I bubblan är allt normalt, det är som det ska vara. De personer som ska finnas runt mig finns där dag ut och dag in.

Så kommer den där dagen då bubblan spräcks och man rycks ut i verkligenheten. Näär man får besked eller liknande som får en att vakna till och inse att det händer saker som inte passar in i min värld. Det är hemskt men nödvändigt...

Idag var en sån dag.. Idag fick jag en tankeställare och tårarna rann.. I bilen på väg hem från jobbet kom tankarna, skuldkänslorna och saknaden.. Tänk om.. Vad gör vi då?

Jaja, nu ska jag sova lite, jobba och träning i morgon, sen ledogt alla kvällar tills måndag! Härligt!

Lillsved 2002-2003

Ofta så saknar jag det här! Skolan, kompisarna och en massa upplevelser! Jag har så många bra minnen från den här tiden..! Synd att det skulle ta slut där..

Under oktober så uppmärksammas Rosa Bandet och kampen mot bröstcancer, något som kommer närmare och närmare. Varje år får jag veta någon bekant som drabbats, vilket är hemskt..



Tillsammans kan vi göra mycket för forskningen. Det säljs speciella rosa produkter, skänk pengar genom Cancerfonden eller, ja.. Gör något! Allt litet är också stort...

På pause.se kan du nu läsa flera artiklar kopplade till Rosa Bandet. T ex kan du läsa om Victoria Dexback som drabbats av bröstcancer. Ta även chansen att vinna hennes egendesignade, ursnygga halsband här!

Här kan du också hitta en länk som skänker pengar till Rosa bandet för varje unik besökare!

Ja, jag vet att jag inte direkt varit den mest aktive bloggaren senaste tiden.. har helt enkelt inte känt att jag har något speciellt att blogga om.. Mitt liv rullar på som på rutin, jobba, träna, äta sova.. Inte gjort något speciellt, kommer nog inte göra det heller..

Nu är det torsdagskväll, en utav mina lediga kvällar.. Underbart!
Dock är jag helt slut, kunde ha somnat för 2 timmar sen men gör allt för att hålla mig vaken.. Vill se Hells Kitchen om 10 minuter, hur ska det gå..?

Helgen då? Jadu, jag vet faktiskt inte vad jag ska hitta på.. Nån som har nåt bra förslag?

Nej, dags att göra sig iordning för sängen!

Puss å kram

Jag har ju en fin liten räknare här i bloggen, som idag visar att det är 76 dagar sen jag fyllde 25 år.. Det är helt sjukt, 76 dagar sen jag satt i stugan uppe i Leksand om firade min 25 födelsedag.. Det känns som i går, som om att det kanske är i början av september, inte mitten av oktober.. 2 månader kvar till jul.. Snart ledighet!

I övrigt så rullar allt på.. Handbollen tar mycket tid, som vanligt.. Jobbet tar övrig tid, som vanligt.. Var längesen som jag gjorde något riktigt roligt eller bara va.. Åkte in till stan och gick runt eller liknande..

För två helger sen var jag uppe i Uppsala och hälsade på min älskade vän Jaki. Inte varit däruppe sen hon flyttade dit för att plugga till lärare.. Nu är hon utexad.. Hehe.. Kul hade vi, trots att mina förberedelser inte var dem bästa.. Match, för lite mat och för många protein- bars- bitar gjorde att min mage inte riktigt gillade kvällens äventyr.. Men så ör det ibland..

Förra helgen gick till handboll och städning. Söndagen var det ju match i Avesta, heldagsutflykt..
På lördag/söndag hoppas jag kunna hinna med något roligt..! Nån som har nåt bra förslag?

Efter mitt förra inlägg fick jag mycket respons och har även läst kommentarer här och där om just samma ämne.

Mina funderingar är ju kanske svåra för er läsare att förstå, självklart eftersom det går så många mer tankar genom skallen än de få meningar som kommer ner på print här i bloggen.. Det är tankar som far runt runt och blir till ord men som kanske inte alls är så starka som de låter.

Som jag berättade för en som gav sina tankar på mitt inlägg så handlar det här inte om att jag i dagsläget skulle vilja ha en daglig vänskap med min ex. Jag skulle t ex inte ringa och fråga om dem ville ta en shoppingtur på stan eller så..

Däremot tycker jag att det känns konstigt att om jag skulle stöta på någon av dessa människor på stan, eller deras vänner, som under perioder även var bekanta till mig, så skulle det inte hälsas eller småpratas eller någonting i den stilen. På så sätt funderar jag på om de senaste 6 åren är till waiste..

Självklart så handlar mycket om hur det tog slut osv.. Samtidigt måste man ju komma över det nån gång och gå vidare som människor..

Jaja, släpper detta nu.. KOmmer det så kommer det..

Jag kommer inte ihåg vad det var jag hörde den konverastionen som fick mig att börja tänka dessa tankar.. Nåt på teve, en blogg jag läste eller nåt på radion, hur som helst, så fick det mina tankat att börja rusa runt...

Jag har sedan jag var 16-17 år haft 3 seriösa förhållanden (det 3e är mitt nuvarande..).. Alla med ganska korta uppehåll emellan, dvs inte så mycket singelliv för min del.. I alla 3 förhållanden så trodde jag självklart att detta är den som jag ska leva mitt liv med..
Jag har med alla dessa 3 personer minnen och erfareneheter som jag alltid kommer att ha med mig.. Jag kommer alltid att associera resmål med vissa saker. Jag kommer också alltid att minnas saker när jag kommer till städer eller platser som jag upplevt saker med dessa 3 personer.

Jag har i dagsläget inga som helst "romantiska" känslor för de 2 första pojkvännerna jag hade. Dem är delar av mitt förflutna och all min energi går idag till mitt nuvarande förhållande.

Däremot så undrar jag, vad har de sex åren av mitt liv varit till för nytta i dagsläget? Bara en massa minnen? Det är här som jag gärna skulle refererat till det som jag hörde eller läste, men iaf.. Jag har börjat fundera mycket på varför x är så himla hemska? Hur kommer det sig att dem bara blir ett minne eller så? Jag önskar ibland att det inte var så.. Att det fanns en kompis därute som man kunde besöka eller prata med. För hur som helst så är det ju en person som vet väldigt mycket om mig. SOm känner mig på sätt som ingen av mina "riktiga" vänner gör. Som har delat saker med mig som ingen annan gjort. Det finns ju inga känslor kvar på så sätt mer än vänskapliga..
Är det meningen att jag bara ska glömma och gå vidare..?

Ja dte är svårt att förklara hur jag tänker.. Jag kan väl sammanfatta med att jag tycker att det är synd att det känns som om de åren var bortkastade, för jag får inget utav det idag.. typ..

Jaha, whatever..