Sommarlov.. Nja, inte riktigt än..
Idag var första dagen på barnens sommarlov. Första dagen på det som är bland det värsta som finns för mig. Ett gäng sommarlovssugna ungar som far runt överallt och som egentligen bara skulle behöva vara lediga! Inga regler och ramar alls, bara vara..
Det funkar ju inte riktigt så hos oss. Med nästan 30 barn måste det finnas regler och de måste följas. Speciellt när vi inte har gott om personal. Det finns inte utrymme för äventyr och bus. Tyvärr...
Hur som, jobbar inte så många dagar till.. 7 närmare bestämt. 6 om man räknar bort torsdagens planeringsdag. 5 om jag tar ut all komp.
Ska bli skönt att få vara ledig. Samla kraft. Göra annat. Vara ledig.
om 37 dagar, då ska jag definitivt vara ledig. Då åker jag till Thailand i 3 veckor och ska inte göra något annat än att bara njuta och göra det som faller mig in.
♥
Jag undrar ibland vad jag har gjort för att förtjäna en viss behandling av folk. Känns inte helt okej faktiskt..
Jaja, whatever...
Watch this..
...i perspektiv till mitt förra inlägg, som handlade om avreaktion, kommer detta. Har sett delar av det förut, och fan hur kan jag glömma detta egentligen?
Titta här!
Avreaktion tack!
Framför allt handlar det om att jag inte har tid, när jag är hemma har jag varken ro eller lust att sitta och skriva. Och oftast så får jag ut lite av det som jag förut skrev till C istället. Han är för övrigt inte hemma ikväll, därav bloggandet..
I övrigt så tror jag att den bästa tiden för mig skulle vara att blogga i bilen på väg hem från jobbet. Då har jag mycket i tankarna och ja, en hel del spännande skulle skrivas här. Både om jobb och privat, men också om alla idioter som man möter i trafiken. Får börja videoblogga utan själva videon, bara rösten, det kanske skulle vara en hit!
Hur som helst, behöver skriva av mig lite. Känns som om jag måste få ur mig både det ena och det andra för att kunna somna gott ikväll. Har inte sovot så bra de senaste 2 nätterna. Somnar och vaknar efter nån timme och känner att jag inte sovit alls.. Och så håller jag på.
Hur som, just nu så går det mesta utav mina tankar till vuxna människor. Ibland så undrar jag om det finns några såna. I alla år har man strävat efter att bli vuxen. Vuxen innebär ansvar. Att vara mogen och ansvarsfull i många avseenden. I stort sett hela tiden. Du ska vara en ansvarsfull bilförare, arbetstagare, granne, syskon, förälder med mera.
Fråga jag ställer är att vad för slags förväntningar kan man ha på vuxna människor idag? Kan man förvänta sig att andra vuxna tar sitt ansvar i trafiken, kör lugnt och säkert både för sina egna och andra skull? Kan man förvänta sig att en kollega 1. kommer till jobbet och 2. faktiskt gör sitt jobb?
Kan man förvänta sig att föräldrar faktiskt ibland ser sig om runt sitt eget hus innan man går till grannen och klagar? Kan man förvänta sig att det faktiskt är så att andra nåt upp till samma insikt om vuxenvärlden som jag själv strävat efter?
För, om man ändå inte måste ta ansvar som vuxen, visa framfötterna med mera, vad är det då för mening att kalla sig vuxen. Då kan man väl stanna kvar som ungdom, tonåring eller vad fan som nu passar bäst på det beteende man har.
Jag undrar ibland om jag har några vuxna människor kring mig? Jo, en del.. Men va fan, det är inte många..
När det gäller förväntningar sa en kollega till mig idag, att det är lika bra att inte förvänta sig nånting, då blir man inte besviken. Jag har visserligen haft den känslan sen i augusti, men ändå. Är det inte så att man ska ställa höga förväntningar på andra med hopp om att nå resultat?
Jag är sån. Jag lägger ribban högt, för om man lyckas, då blir det jäkligt bra. Jag förväntar mig att de jag jobbar med gör samma sak. att man försöker att alltid vara på topp eller åtminståne ha ambitionen att nå dit. Jag är just nu rätt less på att man bara kommer till jobbet för att få ut sin lön varje månad. Hade jag gjort detsamma, då hade saker och ting falerat för länge sen.
Jag har förändrats under det här året. Jag är numera ett hårt skal som är väldigt svårt att komma innanför. Få kollegor framförallt får komma nära. Tyvärr märker jag att det gå ut över barnen. Jag är ett hårt skal för dem också. Inte en varm och mjuk fröken, utan en av sten, som bara stoppar, hysschar och är tråkig. Så var jag inte förut. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till den lugna igen. Den som trivdes som fisken i vattnet..
Nej, hockey snart på teven. Hoppas kunna hålla mig vaken. Det vore förödande att somna nu..
När mitt vuxna jag och mitt inte lika vuxna jag är oense..
Solen skiner ute, jag är redan hemma och nu väntar långledigt. Vill inget hellre än att typ åka in till stan, sätta sig på nån uteservering, dricka och äta gott och bara njuta. Idag var det liksom samma känsla som inför semestern, jag vill bara fira! Fira att man kan njuta av livet!
Problemet är, att den vuxna delen av mig, den eftertänksamma mogna (finns den ens??) säger nej. Den delen som numera måste tänka på ekonomin för att kunna göra allt roligt som väntar. Den andra jag hade dragit in till stan och ätit gott. Den nya jag ska äta rester till middag...
Det finns en del saker som jag verkligen hatar med att bli vuxen. Det här ekonomiska tänket t ex. Att hela tiden se framåt och spara pengar på hög till framtiden.. Alltså, jag förstår ju självklart att det är så man måste göra, men det är tråkigt! Tråkigt, tråkigt, tråkigt! Jag antar att jag låter som en riktig 80-talist just nu!
Hur som, jag hoppas verkligen att det lönar sig!
Min onsdagskväll?
Nej, en härlig dag i Tallinn...
Det är inte lätt när det är svårt...!
Inte alltid lätt att förstå danska.. Inte ens om man är välbetalt fotbollsproffs..
Gulle Kim!
Längtar tillbaka...
I höstas spenderade jag ett par dagar i den underbara staden Rom. Jag förälskade mig på många sätt därnere, inte bara i staden och allt underbart där, utan också i min älskade Calle. Den resan betyder mycket och just nu så vill jag inget hellre än att åka tillbaka dit. Sitta på någon mysig uteservering, äta glass och bara njuta.
Jag måste börja prioritera mina önskningar bara, och se vad som är möjligt och inte. Jag kan inte få allt, inte på en gång iaf.. Vad är viktigt egentligen?
Jaja, drömma får man ju, även om det är tufft ibland..
Den här glassen, eller ja jordgubbssorben som Calle tog, är det godaste jag ätit. Som att äta färska jordgubbar...
Jag Älskar Dig!
I min egen lilla värld på ett fält som en gång varit arena för stora spel..! Mäktigt!
Det finns mycket att se i Rom. Som det står i alla resguider, lyft blicken från kullerstensgatorna och titta på byggnaderna runt dig! Du kommer slås av häpnad!
Välkänd plats på många sätt och vis.. Min älskling, min snygging!
♥
(picture borrowed from aftonbladet.se, picture by ANSA PHOTO PERPHO)
Dock bör man tydligen inte åka till Rom under derby-tider!
Kolla vad de plockat från supportrarna!
AIK och DIF-klacken är änglar i jämförelse..
Så HV, va fan gnäller ni om...?
öqelrkngqlerknglkrnglekqnrgflenmrg
En bild säger mer än 1000 ord...
Tycker inte om att vara hemma själv...
..Är hemma med en sjukt ond hals.. Det är nödvändigt, för jag har inte ork till någonting. Trots det måste jag bege mig ut idag för att åka till apoteket..
Har sovit som en stock inatt. Trots att jag till största delen sov igår. Det gör att jag fortfarande är vaken, fast jag helst av allt bara skulle vilja sova.
Jag har nämligen alldeles för mycket tid till att tänka. Det går så många tankar genom skallen på mig.
Det känns som om jag står stilla. Får ofta den känslan. Som att världen fortsätter framåt men jag står stilla. Som i en film, där allt går i superspeed runt en. Jag läser många bloggar, både folk jag känner och andra som är helt främmande för mig. Gemensamt för många är att de har saker att se fram emot. Det är drömmar och mål som ligger de nära till hands.
Alltså, jag har ett underbart liv.
Jag har massor att se fram emot, det kommer hända saker för mig också. Inte just nu dock.
Samtidigt är jag livrödd för att jag inte kommer få uppelva allt detta. Att saker kommer komma emellan, att livet vill något annat. Det har hänt förr, det händer hela tiden. Världen är full av exempel på att tiden är knapp. Jag blir stressad av detta och det påverkar mig negativt. Att jag vill så mycket nu, nu nu!
Samtidigt är detta helt nya känslor för mig. Jag har aldrig velat så mycket förut. Drömmar har stannat vid drömmar, inte vid mål och allt vad de är nu.. Men som sagt, rädd för att gå miste om något..
Jaja, hur som.. Skulle vilja ha något att se fram emot, något att längta efter, som är så där sjukt konkret att man nästan kan ta på det.. Inte några drömmar och tankar, utan en fysisk dröm. Det skulle räcka med något litet, vad som helst..
Nej, dags för vila.. Samla kraft inför apoteksbesöket..
Puss och hej
Resereporter för Solresor
Jag vill, jag vill, jag vill!
Tänk att få spendera tid på ett resmål och blogga om det. Fota, skriva och bara njuta. Som när jag var i Egypten i vintras!
Jag vill så gärna! TEsta du också!
Glad påsk!
Har blivit så dålig på det här med att blogga. Orkar liksom inte ens försöka förklara mig längre..
Min vardag känns inte som något intressant för andra att läsa, samtidigt som det är väl det som bloggar är till för, läsa om andras vardagar..
Nu har jag iaf påsklov fram tills torsdag. Ska bli så grymt skönt att få vara ledig och göra annat.
Imorgon åker jag till Tallinn med min älskling för att bara mysa och ta det lugnt. Natten på båten, nästan 2 dygn i Tallinn, sen natten på båten hem igen. Tillbaka på tisdag morgon och sen har jag en ledig dag innan det är dags att jobba igen. Inte många veckor kvar nu, tiden går så fort!
Fast, om man ändå ska drömma, så önskar jag att jag hade planerat något mer att längta efter. Efter tisdag så är jag så där tråkigt oplanerad igen.. Sommaren är ett stort huller buller bara, så att vara långledig är kanske inte något som jag ser fram emot.
Ja, nej.. Dags att börja vakna till liv..
Glad påsk på er!
Vägskäl
Var länge sen jag skrev i bloggen och ja, ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte varför jag skriver nu heller. Har inte känt någon som helst lust att skriva ner mina tankar längre, för det känns som om jag inte vet om tankarna är mina egna längre. Det finns många saker som jag undrar över om det är mina egna. Mina åsikter, viljor, drömmar..
Hur som, har ensamkväll ikväll. Skönt på sätt och vis.. Men ändå inte.. Håller på och tvättar, så kul är min fredagskväll.
Imorgon är sista matchen i handbollen. Har inte spelat eller tränat sen före jul. Saknar det, men ändå inte. Trodde det skulle vara tråkigare än det är att stå vid sidan om, även om jag väldigt gärna skulle vilja spela själv. Dock, så skulle jag inte tillföra någonting i det skick jag är i idag.
Känner att jag står i någon slags vägskäl just nu. Så många möjliga vägar att gå, dock så kommer jag av nån anledning inte framåt. För någon dag sen tänkte jag att jag känner att jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag ser fram emot i mitt liv. Samtidigt, så vill jag ingenting. Just idag, så är det en sån dag. Jag struntar i allt. Samtidigt så vill jag så mycket, känns inte som att jag kan påverka allt jag vill dock...
Kanske måste tänka på följande, som jag saxar från Efva Attlings hemsida, www.efvaattlingstockholm.se
In the western world we say that time is passing. It feels like we are loosing something and it is stressful. In the eastern world the expression time will come reveals a more laid back and peaceful way to consider time. So important in this fast paced world in which we live in. Think about it for a second.
Vill samtidigt passa på att rekommendera en tänkvärd och härlig film i min stil
Grät som ett litet barn:
"Someone has been trying to tell me something.
Make her yours forever.
I´m working on the forever-part..."
Jag dör!
Det går upp och ner..
Det går lite upp och ner för mig just nu. Jasg har svårt att hitta motivationen till mycket och jag drar mig för att längta och se fram emot saker, i rädsla av att bli besviken.
Jag vet att jag har hur mycket bra saker som helst att se fram emot, jag vet att jag kommer att få ett helt underbart liv, det är bara det att det känns inte så just nu. Just nu känns det tråkigt, stilla och på repeat. "Jag är hellre lycklig nu än om 30 år", som det så bra sades i Fucking Åmål.
Nej, kanske inte riktigt så illa är det, men jag är allergisk mot vardagen. Jag fixar den inte och jag trivs inte med den.
Jag saknar den tiden då jobbet var mer än ett jobb, när jag åkte dit med stor glädje, stolt över att jag kan det jag gör och jag har folk runt mig som uppskattar mitt arbete. Jag känner inte så längre, tyvärr. Glädjen är borta och det är fler och fler som märker det och som faktiskt säger det till mig. Har bett om ett möte med min chef för att kanske komma på rätt spår igen, annars vet jag inte.
Handbollen känns långt borta också. Även om jag inte haft ont i ryggen på ett tag är det ändå ca 2 veckor kvar till sluttester och kanske ett beslut om sista matcherna. Problemet är att jag då kommer att vara så fruktansvärt otränad, att det känns som om det kanske inte är någon mening att försöka mer den här säsongen. Sen vet man ju aldrig..
Jag har iaf planer för hösten. Eller rättare sagt, jag har planer för våren som påverkar hösten. Samtidigt kanske jag får tänka om. Det kankse inte alls är någon bra idé om jag vill gå vidare med alla andra planer. Det är ju ändå en liten kostnad även om jag hoppas kunna fåå ner den så mycket som möjligt.
Åh, jag vill ha något att se fram emot. Något att längta efter. Just nu längtar jag efter att älsklingen ska komma hem, om han hinner hem innan jag åker igen.. Sen har jag en underbar helg att se fram emot.
Blä, vinter och kyla försvinn, så kanske mitt humör förbättras..
Så himla less...
Jag skulle egentligen kunna sitta här och skriva en massa bra saker. Men jag pallar inte. Det är inte min grej just nu. Just nu är jag bara less. Så fruktansvärt trött på allt. Läste precis en blogg där någon beskrev hur känslan av att bara ge upp kommit över henne. Jag känner igen mig.
Det skulle vara rätt skönt. Bara lägga ner. Leva för.. Ja, jag vet inte. Bara vara. Tills nåt bättre dyker upp. Tills livet känns som om det har ett syfte igen. Tills det känns som att det är värt att gå upp ur sängen. Tills dess försöker jag inte ens gå och lägga mig...
Jag försöker iaf. Jag försker hitta en lösning på det jag inte trivs med. Jag önskar bara att någon kunde peppa mig till att ta steget. Jag orkar inte alltid göra allt själv. Men det blir väl så ändå... Söka kostar ju inget..
Klockan är tolv. spöktimmen är här. Kanske träffar nån trevlig att språka med..
Hörs
Ska jag lösenordsskydda min blogg?
Jag funderar starkt på det. Jag vet att det finns folk som läser min blogg som jag inte vill ska ha tillgång till någon form av information om mig. Folk som använder det jag skriver om emot mig.
Samtidigt så vill jag ju att alla ska ha möjligheten att läsa om det jag gör. Jag vill kunna dela med mig av tankar, tips och idéer till andra. Synd att vissa ska förstöra det.
För visst kan man inte blockera vissa?
Om man kan det, berätta gärna för mig hur man gör!!
Ska ge det några dagars funderare, sen action.
