Det går lite upp och ner för mig just nu. Jasg har svårt att hitta motivationen till mycket och jag drar mig för att längta och se fram emot saker, i rädsla av att bli besviken.
Jag vet att jag har hur mycket bra saker som helst att se fram emot, jag vet att jag kommer att få ett helt underbart liv, det är bara det att det känns inte så just nu. Just nu känns det tråkigt, stilla och på repeat. "Jag är hellre lycklig nu än om 30 år", som det så bra sades i Fucking Åmål.
Nej, kanske inte riktigt så illa är det, men jag är allergisk mot vardagen. Jag fixar den inte och jag trivs inte med den.

Jag saknar den tiden då jobbet var mer än ett jobb, när jag åkte dit med stor glädje, stolt över att jag kan det jag gör och jag har folk runt mig som uppskattar mitt arbete. Jag känner inte så längre, tyvärr. Glädjen är borta och det är fler och fler som märker det och som faktiskt säger det till mig. Har bett om ett möte med min chef för att kanske komma på rätt spår igen, annars vet jag inte.

Handbollen känns långt borta också. Även om jag inte haft ont i ryggen på ett tag är det ändå ca 2 veckor kvar till sluttester och kanske ett beslut om sista matcherna. Problemet är att jag då kommer att vara så fruktansvärt otränad, att det känns som om det kanske inte är någon mening att försöka mer den här säsongen. Sen vet man ju aldrig..

Jag har iaf planer för hösten. Eller rättare sagt, jag har planer för våren som påverkar hösten. Samtidigt kanske jag får tänka om. Det kankse inte alls är någon bra idé om jag vill gå vidare med alla andra planer. Det är ju ändå en liten kostnad även om jag hoppas kunna fåå ner den så mycket som möjligt.

Åh, jag vill ha något att se fram emot. Något att längta efter. Just nu längtar jag efter att älsklingen ska komma hem, om han hinner hem innan jag åker igen.. Sen har jag en underbar helg att se fram emot.

Blä, vinter och kyla försvinn, så kanske mitt humör förbättras..