Det går lite upp och ner för mig just nu. Jasg har svårt att hitta motivationen till mycket och jag drar mig för att längta och se fram emot saker, i rädsla av att bli besviken.
Jag vet att jag har hur mycket bra saker som helst att se fram emot, jag vet att jag kommer att få ett helt underbart liv, det är bara det att det känns inte så just nu. Just nu känns det tråkigt, stilla och på repeat. "Jag är hellre lycklig nu än om 30 år", som det så bra sades i Fucking Åmål.
Nej, kanske inte riktigt så illa är det, men jag är allergisk mot vardagen. Jag fixar den inte och jag trivs inte med den.

Jag saknar den tiden då jobbet var mer än ett jobb, när jag åkte dit med stor glädje, stolt över att jag kan det jag gör och jag har folk runt mig som uppskattar mitt arbete. Jag känner inte så längre, tyvärr. Glädjen är borta och det är fler och fler som märker det och som faktiskt säger det till mig. Har bett om ett möte med min chef för att kanske komma på rätt spår igen, annars vet jag inte.

Handbollen känns långt borta också. Även om jag inte haft ont i ryggen på ett tag är det ändå ca 2 veckor kvar till sluttester och kanske ett beslut om sista matcherna. Problemet är att jag då kommer att vara så fruktansvärt otränad, att det känns som om det kanske inte är någon mening att försöka mer den här säsongen. Sen vet man ju aldrig..

Jag har iaf planer för hösten. Eller rättare sagt, jag har planer för våren som påverkar hösten. Samtidigt kanske jag får tänka om. Det kankse inte alls är någon bra idé om jag vill gå vidare med alla andra planer. Det är ju ändå en liten kostnad även om jag hoppas kunna fåå ner den så mycket som möjligt.

Åh, jag vill ha något att se fram emot. Något att längta efter. Just nu längtar jag efter att älsklingen ska komma hem, om han hinner hem innan jag åker igen.. Sen har jag en underbar helg att se fram emot.

Blä, vinter och kyla försvinn, så kanske mitt humör förbättras..

Jag skulle egentligen kunna sitta här och skriva en massa bra saker. Men jag pallar inte. Det är inte min grej just nu. Just nu är jag bara less. Så fruktansvärt trött på allt. Läste precis en blogg där någon beskrev hur känslan av att bara ge upp kommit över henne. Jag känner igen mig.
Det skulle vara rätt skönt. Bara lägga ner. Leva för.. Ja, jag vet inte. Bara vara. Tills nåt bättre dyker upp. Tills livet känns som om det har ett syfte igen. Tills det känns som att det är värt att gå upp ur sängen. Tills dess försöker jag inte ens gå och lägga mig...

Jag försöker iaf. Jag försker hitta en lösning på det jag inte trivs med. Jag önskar bara att någon kunde peppa mig till att ta steget. Jag orkar inte alltid göra allt själv. Men det blir väl så ändå... Söka kostar ju inget..

Klockan är tolv. spöktimmen är här. Kanske träffar nån trevlig att språka med..

Hörs