På jobbet läser jag just nu en serie böcker för barnen som handlar om olika sorters monster. Vi har matat oss igenom Frankensteinare och Varulvar. Det beskrivs rätt ingående vilka egenskaper som är utmärkande för dessa två grupper:

Frankensteinare: Känslokalla varelser med 0 koppling mellan hjärta och hjärna.
Varulvar: Skrattar aldrig och har drifter i kroppen som måste ut.

Det slog mig idag när jag åkte hem från jobbet att ibland känns det som om jag håller på att förvandlas till någon form av monster i denna klass.  Speciellt i vissa situationer har jag alldeles för lätt att inte ta åt mig, bara skaka av mig, låta känslor rinna av mig som vatten på en gås. Jag känner ingen oro, ingen sorg, ingenting. Totalt känslokall...
I andra lägen känner jag alldeles för mycket. Minsta lilla är ett tecken som måste analyseras och kännas efter. Det är som att allt det där som jag inte känner någonting inför läggs över i någon annan form och blir enormt mycket mer där istället.

Om jag kunde sprida ut detta istället vore ju rätt skönt. Att känna lagom hela tiden. Eller?
Jag vet inte.. Kanske blir det ett monster av mig ändå.. Måtte det åtminståne bli ett sött ett..