Jag är hemma hos mig. Sitter här och gör ingenting, bara väntar. Bara väntar på träningen, på att få åka iväg och sen få åka "hem" till Solna. Den här tiden gör jag ingenting vettigt på alls, bara väntar.. Det kostar för mycket att åka till Solna först och sen tillbaka.. Annars skulle jag lugnt ha gjort det.. Alla minuter jag kan få med min finaste är värda allt för mig.
Pratade precis i telefonen med honom och fick världens attack av längtan. Det blir så ibland. Då skulle jag kunna släppa allt och bara åka.. Jag vet ju dock att det inte riktigt funkar så.. Man kan inte lämna allt bara så där... Tyvärr..

I övrigt så känner jag mig låg nu.. Eller fortfarande kanske.. Har funderat en del på varför..
Kanske är det så att allt som hänt under det gångna året börjar komma ikapp. Kanske kan man inte skjuta bort allt längre, utan någongång måste det fram..?
Kanske kan man inte jobba häcken av sig och inte känna något. Det senaste året har vart fullt av sånt: Jobb, sjukdomar, händelser, förluster... Det kanske kommer ikapp en..

Samtidigt, så vet jag ju att det bästa i mitt liv också hänt under det senaste året. Sällan har jag varit så hoppfull och förväntasnfull inför framtiden som nu. Så inspirerad och så taggad. Det känns som om livet kan bli riktigt, riktigt bra..!

Jag måste ta tag i mig. Eller, ja måste inte. Jag kan välja att göra det för att jag vet att jag kommer må bättre av det. Jag ska fokusera på det som är bra, sånt som är roligt och sånt som gör mig glad. Punkt!