Lite så känns mitt liv just nu.
Nånting postitiv händer och jag tror att det är bra, för att sedan kastas i ansiktet på mig och jag ramlar tillbaka minst 2 steg.
Inte undra på att det känns svårt att släppa taget, bara handlöst falla in i det som kallas "Framtid".

Kanske är det livets sätt att säga att jag inte ska ha så bråttom. Att allt har sin tid? Eller?