Jag är ingen knepig jäkel, egentligen. Jag kan kanske vara det i andras ögon. Dock tror jag det handlar om att man inte känner mig tillräckligt bra..
När man lär känna mig bättre så hoppas jag att man ser en omtänksam, glad tjej som oftast vill andra mer väl än mig själv. Jag hoppas att det jag förmedlar är godhet, inget annat.

Jag är i dagsläget väldigt glad för många saker. Jag är glad att jag inte är kvar i det förflutna. Det är inget mönster jag har, även om jag då och då hamnar där. Jag är glad att jag fått känna det som varit nödvändigt när det gäller det som hänt. Jag har varit ledsen. Jag har varit arg. Jag har varit besviken. Jag har varit rasande. Jag har variit förtvivlad. Jag har varit orolig. Jag har varit avundsjuk. Jag har varit elak. Jag har varit snäll. Jag har varit.. osv osv..
Numera är jag bara. Jag är mig själv, med mig själv och ingen annan. Jag klarar mig själv, det vet jag. Jag har inget behov av andra. Inte just nu.
Jag är glad att jag inte behöver ta till alkohol helg ut och helg in för att dämpa det jag känner.För mig skapar det ingen dramatik. För det ger mig inte en bakfylla som innefattar ångest. Jag känner det jag känner när jag behöver det istället.
Jag har heller inte gömt mig i sällskap varenda lediga stund, det har gjort att jag fått prova på ensamheten, lära mig leva med den och respektera den. Jag är inte rädd för ensamheten såsom förut. Jag kan till och med uppskatta den.
Jag är glad att jag tagit mig själv tid till att lära känna mig. Ingen annan människa har tagit tid ifrån mig. Jag har kunnat bearbeta det som hänt med mig själv, inte med hjälp av andra. Jag är glad att det visar sig på flera sätt än förut.