Har du känt den känslan någon gång? Som att du vore osynlig, inte fanns? Som att man pratar med folk som inte lyssnar eller inte vill höra..Som att man försöker säga en massa men det kommer inte fram något. Inte förens någon annan säger precis samma sak, och då är det som världens bästa idé...
Det 'är som att det sitter väldigt hårt åt hos vissa människor att berömma eller ge cred till någon annan.. Ingen annan duger.. Eller, jag duger inte..

Egentligen så bryr ja mig inte.. Det får vara så om andra människor tycker så.. Det är bara det att det gör ont ibland.. Vissa saker snuddar och svider till medans andra inte känns..

♣

I engelskan pratar man ofta om att bli "left behind".. Och det känns lite så.. Alltså, nu tycker ja faktiskt att ja klarar mig rätt bra.. Ja är inte ledsen för det som hänt, ja påverkas av det som händer.. Jag är inte arg för det som hänt längre(det får du stå för, så länge du inte kan förklara på nåt annat sätt..), jag blir arg för saker som händer.. Jag har bevisat för många, och främst mig själv, att jag inte behöver någon annan än mig. Jag har ni bott själv längre än innan jag blev "sambo" och det går ju alldeles utmärkt!
Det är bara det, att efter så lång tid, så finns det inget kvar.. Man delar inget.. Det är bara så lätt..
Jaja, egentligen är det bara svammel.. men skönt att få ur sig.. Och eftersom vi inte pratar kanske du läser det här då..

♣

Jaja, jag klarar mig bra ändå.:! Jag är min egen, jag är mig själv. Jag är stark och det kommer bara att gå bra för mig..!
Utan dig, utan någon, med den jag vill, på mina villkor, så som jag vill ha det..! Inget annat!