Som ett brev på posten...
...att jag inte förstår att jag borde hålla på mig på en nivå. Inte känna för mycket, inte vara för glad, inte må för bra. Det är alltid något som slår undan fötterna på en..
Ett litet ord. Ett endaste litet ord i förbifarten. Säkert av misstag. Men det förstörde min kväll. Som en käftsmäll eller ett hårt slag i magen.
Det räckte med det lilla för att påminna mig. Om allt det där som jag tänkt så mycket på de senaste dagarna. Jag fattar inte varför jag påverkas så mycket av det. Kanske, eller mest säkerligen, så har det ju att göra med att jag känner att jag aldrig kommer nå upp dit. Jag kommer vara en ersättare, men inte tillräckligt bra.
Det gör så jäkla ont bara. Känslan av att inte räcka till.
Hur suddar man?
Ett litet ord...
Jag känner ändå att jag försöker. Försöker lägga bort. Försöker tänka positivt.
Varför går det inte?
Jo, gumman...Du ska vara glad, även om det inte alltid går som du tänkt. Jag vet ju inte vad det är du har gått och tänkt på de senaste dagarna, men en sak vet jag; Du kan aldrig vara en ersättare! Det finns bara du och du är otroligt speciell och värdefull. Du har en alldeles underbar personlighet och människor ska vara glada för att just du har valt att vara med dem. Visst, ibland kommer mörka tankar över dig, men försök att leva i nuet, försök att välja vägar och tankar du mår bra av. Och tänk på att du aldrig kan veta hur allt slutar, bara att hur det än blir, blir det bra!
Jag uppskattar dig otroligt mycket som vän och kollega, vet det!
Kram
