Jag tycker jag börjar känna mig själv så pass bra just nu att jag kan läsa signaler som min kropp skickar till mig. Framför allt börjar jag kunna läsa av signalerna för när det är för mycket.

I början av augusti förra året hade vi ett par hektiska veckor på jobbet. Det var kaos, milt sagt. Jag och  min kollega jobbade på högvarv, övertid varje dag bara för att få det att fungera. För att göra det som andra inte gjorde, självklart utan någon som helst större uppskattning. Stress verkar inte påverka mig utåt sett, jag ser nog rätt lugn ut fortfarande. Däremot händer grejjer i hjärnan. Jag glömmer saker jag inte borde glömma och jag tappar kontrollen över mig själv. Vid den tiden vid ett tillfälle skulle jag informera en annan kollega om ett barn, och kastade om bokstäverna i lego till egol. Det blev som en väckarklocka för mig, nånting är fel. Det är för mycket.

Numera reagerar jag med apati. Jag stänger av. Känner ingenting. Ingen glädje, men heller inte att något är tråkigt. Det är som ett rakt streck bara.

Jag märker det till exempel med människor. Allt för många runt mig mår dåligt och jag orkar inte hjälpa alla. Så jag stänger av. Jag finns där, men inte så mycket mer.
På jobbet så gör jag det jag ska och ja, lite till. Men utan glädje.
Handbollen, ja längesen jag kände en sån otrolig otaggad känsla inför träningar och match. 2 timmar till matchstart, pirr? Nope. Ingenting.

Jag behöver en paus nu. Paus från allt. Bara omge mig med människor som tycker om mig. Jag behöver få va liten och ynklig ett tag för att bygga upp en styrka för att orka med våren också. Förhoppningsvis så blir den ljusare och gladare än den här sjukt tråkiga hösten. Jag hoppas att den har bidragit till mitt humör.

Så, det är inte så att jag inte bryr mig. Det är inte så att jag inte vill.
Det är bara för mycket.