Ska bli lite personlig nu.. Ibland känns det som om jag faktiskt behöver bli det här i bloggen, alltså, på ett lite djupare plan än vanligt..Det är ju ändå så att bloggen är min ventil till många, men framför allt till mig själv.

Det finns få känslor som gör mig så förbannad, besviken, ledsen och arg. En utav dem är känslan av att inte duga. Den här känslan kan uttrcka sig på flera olika sätt. Ibland mycket, ibland lite. Ibland jobbigt, ibland inte..
Jag har med mig det här i det mesta jag gör. Jag tycker inte om att inte prestera mitt yttersta och få utdelning på det.. En del kanske kan kalla det dålig förlorare, jag vill oftast kalla det för att ha hör ambitionsnivå.
Jag vet, att denna förmåga att sätta press på en själv inte alltid är bra. Jag vet det på nära håll.. Jag har dock lyckats träna mig till att skilja på den jag är och det jag gör i de allra flesta fall..
T ex har ju detta gjort att jag lyckas väldigt bra på mitt arbete, jag jobbar hårt och får utdelning. Inom handbollen har jag lyckats ta mig tillbaka, inte till samma gamla goda form, ändock tillbaka till handbollsspel igen. Jag har nått dit jag vill, jag är en ledare och jag känner att andra lyssnar på mig.

Det finns dock saker som inte är lika lätta att skilja på person och prestation i. Situationer där känslorna spelar in och där det inte går att sätta fingret på vad man gjort och inte. Ändå blir misslyckandet lika definitivt.
Att få misslyckanden skrivna svart på vitt, att få det upp i ansiktet att man inte duger är inte kul. Det känns. Jag kan hantera detta. Jag fixar det, för jag har tränat. Jag känner inte lika stor ilska nu som för nåra år sedan.
Jag tycker ändå att det är lågt. Tanklöst eller elakt..?
Vad vet jag... Hur som, så spelar det ingen roll. Det står där svart på vitt..Allt det som jag tydligen inte var och är.. I min värld; oförstående, tråkig, grå och ful.. I din?
Jag kommer aldrig någonsin med har dåligt samvete för saker jag skriver eller säger eller gör. Jag kommer inte hålla tillbaka eller tänka om. Jag kommer inte göra det mer.. Respekten är borta, trist tycker jag. För jag gillar inte den människa du gör mig till.. Allt kommer tillbaka.. Den lilla vardag jag lyckats bygga upp..

Det som gör mig mer ledsen, är att detta bara kommer gå obemärkt förbi.. Det kommer inte reageras, inte sägas något.. Blä. va trött jag blir..

Ber om ursäkt för detta inlägg, till er som förtjänar det.. Behövde skriva av mig lite..