Jag vet inte riktigt men det känns inte bra.. Eller, refrase, handbollandet känns bra.. Det är allt runt om som inte känns bra.. Det finns inget ställe som jag känner mig så ensam på som där..

Förra året, när jag fick hoppa in som tränare, hade jag exakt samma känsla. Eller, ärligt talat, så har jag känt så sen jag började.. Jag tror inte att jag haft en riktig kompis inom handollen någonsin.. Första tiden i Täby, ja, då var jag ju inte ens välkommen. I Sleipner var det svårt att bli kompis med någon då jag bodde så långt bort i från dem.. Där, hade jag om inte annars, den bästa tiden av alla handbollsår.. I Vallentuna hade jag det helt okej också.:! Hade ju två av mina klasskompisar i samma lag..
Tillbaka i Täby så har jag år efter år ramlat runt på mitt spel. Jag har aldrig kunnat förlita mig på lagkompisar som stöttar upp.. Är jag inte där så är det ingen som bryr sig.. Nu är det ju dock så att jag är alltid där.. Oavsett om jag tränar eller inte, så är jag där..
Just nu har jag ingen roll alls.. eller, jag har kanske för många roller.. Fast ingen som jag skulle vilja ha.. Jag känner mig inte önskvärd som kompis, som spelare eller på något sätt för den delen.. Det känns inge kul att komma ner till en träning och känna sig utanför.. Va har ja gjort för fel?
En dag som denna så skulle jag kunna sluta rakt av.. Vad skulle det spela för roll.. Det är ju ändå bara mig det drabbar..