Är det så här det känns att bli vuxen? Att alla som är ens "vänner" och som man ställt upp för och lagt tid på under flera år inte ens finns livstecken ifrån numera?
Att vänner som man lagt timmar på att muntra upp, stötta och peppa är helt borta?
Eller att det bara passar när det passar i era liv?

Jag saknar att ha någon att prata med.. Bara prata, om allt och ingenting, men också om allt jobbigt som händer, utan att dömas, utan bara få prata..

Jag antar att jag börjar förstå det här med hur viktigt det är med famlijen.. för tur att jag har dem, annars skulle ja va helt solo.. Inte en kotte att prata med.. rätt hemskt faktiskt..

Kom tillbaka, vart ni nu är.. jag behöver er..