Så, ytterligare en helg till enda.. Och visst, gårdagen kändes väl rätt värdelös, men idag har jag varit bra mkt mer produktiv..

Upp i morse vid 9- tiden.. Åkte till friskis och körde ett spinning-pass, skönt och uppfriskande, gör faktiskt hela dagen bra mycket skönare..!
Hem, duscha, byta om och sen iväg till sis för att åka in en säng till stan.. I det fina vädret skulle men ju kunna tro att det skulle vara smockat med folk, inte en parkeringsplats så långt ögat når, men vi hittade faktiskt en på första försöket.. Promenderade hela drottninggatan ner till gamla stan och igenom den.. Hittade till slut ett litet fik där vi käkade lunch, innan vi tog hela Drottninggatan tillbaka.. Körde en kändis- jakt, men den enda kändisen vi såg va Adam på handbollsförbundet och då är det verkligen illa...

Väl hemma igen, promenerade och klara med hur mkt skavsår som helst blev det lite mat och sen tog jag tag i att städa balkongen.. Ja, inte ja själv, tog hjälp av Patrik så nu är den ren och fin.:! Ska inom en snar framtid köpa virke och göra mitt fina trall- golv, så kommer balkongen att bli mitt 3e rum i sommar..!

-------------------------------

Syrran och jag kom in på ämnet kompisar och liknande personer som aldrig ställer upp.. Såna som man kan räkna med i förhand inte kommer att ställa upp när det väl gäller.. T ex är det ofta en massa prat om det ena och det andra när man sitter och spånar, men sen när det väl är dags så dyker ingen upp.. Jag och syrran är båda såna som gillar att bjuda hem folk och vara "värdar", men blir ju minst lika besvikna när ingen dyker upp eller när saker och ting blir inställda i sista minuten.. Man tappar likson lusten till att göra saker för folk.. det är rätt hemskt när man behöver säga att man lärt sig av sina misstag genom att bjuda och ställa upp för folk. Jag skulle jättegärna vilja ha fel på den punkten, jag skulle vulja kunna bjuda hem folk eller planera och fixa och veta att folk dyker upp eller ställer upp.. Jaja, med tiden kanske..

Detsamma gäller ju även andra personer, som det bara passar att umågs med ibland.. Ibland så kan det pratas i timmar, ibland kan man inte ens säga hej.. Börjar bli riktigt less.. Varför sägder du inte bara upp kpntakten.. ska man behöver känna sig så i vägne varje gång? Likadant här, jag skulle så gärna vilja slippa radera och ta bort, jag skulle bara vilja att det funkade att prata och så som kompisar ska kunna göra.. Varför är det inte så?

Tänk, att under alla år, så har jag fått höra att sina vänner ska man vara rädd om, för det är alltid dem som finns kvar när allt annat sviker... Men, nu vet ja inte.. det är famlijen och de närmaste som alltid finns kvar.. Några få själar, men absolut inte många.. Sorgligt...

Plötsligt, så tar det slut.. Plötsligt så finns det inte mer, plötsligt så saknas folk.. Är det värt det nu?