Ja, en del funderingar har flygit runt i min skalle de senaste dagarna.. Det är mycket i skallen i allmänhet nu, har märkt att det påverkar hur jag är.. Saker som i vanliga fall inte skulle vara så svåra att fixa skjuts framåt, allt längre och längre och tanken på dem ger mig ont i magen.. Som att kalla folk till Marathon på lördag.. Enkelt mail som ska vidarebefodras och ändå så görs det inte.. Jaja, samling 13.00 iaf..

Kom att tänka på det här med vänskap.. Har ju upptäkt att det här med vänner är få förunnat och att ha riktiga vänner som alltid ställer upp finns det inte många av.. Jag har ett par såna och de betyder allt.. Men sen har jag också såna som jag trodde va nära och bra vänner, men som inte alls är så.. Ta mitt X N t ex.. När det officiellt tog slut mellan oss så kände iaf jag att det var pga att vi bland annat växt ifrån varanadra och var mer som när vänner eller syskon eller nåt liknande.. Vi spenderade ju 1 vecka i Åhus trots att vi inte va tillsammans, och även om det var riktigt awkvard och konstigt så funkade det.. Men sen då? om man slutar som bra vänner, inga sura miner osv och det inte finns några känslor där, hur kommer det sig att den enda kontakten vi har är lite sporadiskt via datorn? Nu menar jag inte att vi skulle va jättebundisar och se på film varje fredgaskväll och festa osv tillsammans, för det har vi aldrig gjort, men ja, vad vet ja.. Det kunde ju iaf kännas som riktig vänskàp? Om allt skiter sig och världen går under, är du en av dem jag kan vända mig till då?

Jag tycker att det är intressant det där med X och vänskap. Vet så många som varit i samma situation som jag och som har jättebra relationer till sina X och det inte är några problem som helst.. Kan prata om nuya människor som passerar igenom sina liv osv.. Hur är det för er? har ni kontakt med era X? Är det här typiskt "tjejigt", alltså, att det är viktigare för tjejer att ha kvar sina X som kompisar eller är det viktigt för killar också? Berätta gärna!

Det här med att lita på folk.. Ja, va ska man tro.. Jag arbetar på ett ställe där jag inte längre vet vem eller vilka jag kan prata med längre.. Jag ska nog sluta prata med allt och alla.. Det börjar kännas rätt olustigt och jag vet inte hur länge jag kommer att palla det här.. Tur att det är mindre än 1 månad kvar till semestern..
Vad går gränsen för mobbing när det handlar om vuxna? När är man överkänslig ochc paranoid och när är man faktiskt utsatt för mobbing? Skitsvårt tycker jag, men det här är inte rätt.. Det ska inte vara så här! Man ska inte behöva gå till sitt arbete med en klump i magen och undra vad för skit som kommer fram idag.. Det är inte OK.. I nuläget ångrar jag en massa saker som jag pratat med folk om... Känns som att det kommer att komma tillbaka rakt i ansiktet på mig.. När är det värt att söka sig för efter ett annat arbete? Hur mycket ska jag tåla innan idioterna ska få besegra mig?
Jag vill verkligen inte att det ska bli så.. Jga vill kämpa och klara av det här, och jag tror att jag kan det också.. Det tar så mycket energi bara..

på tal om energi, den börjar ta slut nu.. Dags att sova..

Puss på er!