för det är riktigt synd om mig..

nej, det är det egentligen inte, men samtidigt så är det så.. iaf om jag själv får tycka..

Har hamnat i en fas i livet där ja känner att det inte händer någonting.. allt är bara en rutin inför, ja vad..? Döden? Är det de enda ja har att vänta?

Känns som om allt står stilla, ingenting planerat, inget på gång.. bara samma samma varje dag..

Jag har arbetat 1 vecka på heltid efter att ha varit hemma i 3 månader drygt.. redan efter 7 dagar så vaknar ja självmant 06.30, dvs innan klockan ringt.. 1 vecka tog det att ta sig in i den rutinen..

ja har samma ångest inför träningarna som jag brukar ha vid den här tiden på året.. fast det dubbla.. ångest för min egen skull, men också för andra skull.. Skitjobbigt att få en klump magen varje gång man tänker på handbollen och träningar och laguttagningar.. Jag är less på handbollen redan och då har jag inte ens spelat..
Tänkte, eller rättare sagt, kände idag som att ja aldrig kommer kunna spela igen.. Jag har en känsla i kroppen och axeln där ja inte känner någon kraft eller så.. som om ja aldrig kommer att kunna kasta en boll igen.. det här ska ja iofs träna bort med hjälp av min egen "personliga hjärntränare" inför hösten.. men det skulle vara skönt att redan nu ha den känslan i kroppen... lättare att motivera sig då..

ja vill åka utomlands också.. så jäkla dyrt bara.. Känns som att ja kanske skulle behöva använda 5000 till annat än att spendera dem i ett annat land.. samtidigt så är det kanske nu eller aldrig som jag kan resa.. vem vet hur det blir sen om jag skaffar familj och så... kanske inte har råd att resa då.. jag ahr blivit väldigt anti det här med att skjuta upp saker.. för tänk om det inte kommer en anna dag, eller ett bättre tillfälle osv..
Det är många såna tankar som far runt i huvet på mig.. är det här rätt? är det här det jag ska acceptera? är det här mitt öde, eller finns det en annan mening för mig därute? ja vet inte om ja vill lämna tryggheten för att söka svaret på den frågan.. jag antar att det reder sig själv..

Jag saknar mina kompisar också.. saknar att hitta på saker, ha saker planerade och saker att se fram emot.. jag kom å tänka på att ja har inte så många nära vänner kvar.. det finns många kompisar och bekanta i mitt liv, men väldigt få som jag faktiskt träffar och spenderar tid med.. Det är fortfarande en massa folk, en massa namn i en lista som "facebook- kompis- listan". Kanske har jag mig själv att skylla för det.. Men jag saknar det, en massa folk att utbyta erfarenheter och sånt med..

Jag tänker då och då på den avlägsna drömmen jag har om att bara packa ihop allt och åka bort.. testa på livet nån annanstans.. se vad andra delar av världen kan erbjuda mig.. Jag tänker ibland på hur det skulle vara om jag var i USA tex.. vad skulle jag göra där? vilka skulle jag träffa? Vilka skulle jag umgås med? Vart och hur skulle jag bo?  skulle jag vara en sån som åkte dit och fastnade där eller skulle ja komma hem igen med erfarenheter men inse att hemma är hemma och hemma är bäst? vem vet..?

Jaja, hur som så ska jag väl träna på att vara tacksam för det jag har, även om jag ofta tänker på om det här var det.. Kanske är det här mitt öde.. det är det här som är mitt liv och inget annat.. kanske ska sluta drömma om en framtid som inte finns, som inte är realistiskt eller ens i närheten av det jag har idag.. Kanske ska jag bara nöja mig med att this is it..

på återseende, med färre tankar förhoppningsvis..