Jag tänkte att jag faktiskt skulle slå till med ett seriöst inlägg för en gångs skull. Jag antar att det jag kommer att skriva om nu är ett fenomen som kanske drabbat fler än mig själv.

Jag är nämligen expert på att skrämma upp mig själv... Jag skrämmer mig själv så pass mycket att jag stundtals är helt säker på att det är sant, att jag är förfäljd, att det står människor runt hörnet eller att någon lurpassar på mig bakom trädet därborta..

Jag va i väg en sväng till centrum för att käka med brosan. En promme på ungefär en sån där 300 meter, genom ett skogsparti med massa höghus runt om.. Vägen är en gångväg och rätt så trfikerad av både gående och cyklister. Den vägen är helt okej att gå i skymningen. På vägen hem dock, var det kolmörkt, och redan utan för McDonalds fick ja ont i magen av bara tanken på att gå där själv.. Tog därför en liten omväg och gjorde brosan sällskap ner till tåget. Detta innebär för mig en promenad på kanske 150 meter på en väg, fullt upplyst men dock ödslig, då det inte är en trafikerad väg. Vägen leder till min parkeringsplats, en plats med ca 100 bilar på med folk som bor i området mitt. Parkeringen är belyst, men inte tillräckligt för att jag ska känna mig trygg..

Det var nämligen så att jag för lite mer än ett år sen, efter en träning, gick på just den parkeringsplatsen. I ena änden av den står en man på en moped. Han ser att jag går ut ur bilen, och jag hör att han börjar att köra mot mig. Han stannar dock inte bredvid mig, utan fortsätter förbi. I det här läget har jag hunnit både skrämma upp mig och lugna ner mig, när jag ser att han vänder och åker mot mig igen. Jag ökar takten för att gå de ca 30 meterna jag har kvar till min port. Mannen på mopeden åker förbi mig ytterligare en gång och jag tror att han har försvunnit, då han plötsligt dyker upp, med mopeden avslagen, bakom mig. Han säer till mig att han bara ska in i huset, som har portlås, för att träffa en kompis och att jag kan öppna till honom. Jag hinner smita in i porten min och stänga dörren, då han slänger sig på dörren och slår med knytnävarna på glaset. Livrädd som jag faktiskt var då, springer jag upp för mina trappor och in i lägenheten. Jag släcker alla lampor och spanar genom förnstret för att se om han står därute.. Jag ser honom inte, men kunde inte sova alls den kvällen.

Den här händelsen har satt sina spår i mig. Jag kan t ex inte gå ut i lugn och ro. Jag har en nojja mot mopeder och långsamt körande bilar. Jag undviker att gå ut själv när det är mörkt. Jag ber ofta min sambo att komma och möta mig på parkeringen när jag kommer hem sen eller när det är mörkt, för jag vågar inte gå de sista 50 metrarna själv. Jag ser min granne som min skyddande ängel, han är en äldre man som ofta står på balkoongen och röker. Jag känner en otrolig lättnad om lamporna i tvättstugan är tända, för det betyder extra belysning utanför min port.
Det är egentligen helt sjukt, att man ska behöva känna så här.. Hur kommer det sig att det är så dåligt belyst på vissa platser, tex i ett bostadsområde? Är det mening att man ska behöva vara livrädd för att gå ut ur sin egen port?

Hur som helst, så fenomenet som jag pratade om, att skrämma upp mig själv, lyckas jag med även här i hemmets trygga vrå.. jag kan t ex få för mig att någon är i lägenheten när jag duschar och är ensam hemma.. Likaså om jag är på balkongen. Kollar frenetiskt att dörren är låst.. Känns rätt jobbigt faktiskt, att vara otrygg hemma.. Vad gör man åt det?

Jaja, jag är iaf oerhört tacksam över att jag har så förstående medmänniskor och nära, som min famlij t ex.. Annars skulle jag nog kanske hamna på hispan inom en snar framtid..



Det här är mina sista 20 meter in från parkeringen till porten. Kanske inte världens bästa bild, men ni förstår kanske vinken? Det är MÖRKT och OBEHGALIGT och inte alls ett ställe jag väljer att gå på själv...

Vem vänder man sig till för att få det uppmärksammat och åtgärdat? Kommunen? Vägverket? Fastighetsskötaren?

På vägen hem ikväll ringde jag iaf en massa telefonsamtal, letade upp mina nycklar och kom på mig själv stå och flåsa innanför ytterdörren, av uttmattning eller rädsla, jag vet inte..!

Nu ska jag iaf sova gott!