Senaste veckan har vart tuff
Jobbat 7 dagar, träningar och annat.. Känner att det är mycket i huvudet nu.. Har massor av uppgifter på skolan att planera och utföra. Jag tycker att allt är så himla kul, men samtidigt har jag tappat kollen på vad jag tackar ja till och inte, vilket gör att ja får massor att göra... Tyvärr känner ja inte att det finns någon att dela med sig av uppgifterna till.. Jag känner inte att jag har någon att lägga över ansvaret på, utan tar på mig allt själv.. Det börjar bli tufft..

Extra- jobb
Har tagit på mig timmar på ett extra- jobb också.. Skulle bli skitkul tänkte jag till en början, att få komma iväg ett par timmar i veckan och göra något nytt och få en ny utmaning att lösa.. Dock så känner jag redan nu, efter 13 timmars arbete under helgen, att jag kommer aldrig orka med det här.. Jag ska jobba nästa helg också.. När jag äntligen får en ledig dag kommer jag att ha jobbat 17 dagar i sträck.. Det är typ 140 timmars jobb..
Jag har idag varit helt slut.. Jag har sovit mer än jag brukar göra från sön- mån och ändå så är min kropp helt trött.. Känslan av fredag fast det är måndag.. Inte bra.. 
Samtidigt hatar jag att göra folk besvikna.. De hoppas ju att jag kan jobba så mycket som möjligt och varje dag jag har jobbat nu i helgen har dem frågat om jag kan skriva upp mig på fler timmar för att underlätta schemana för de andra.. Jag, med mitt dåliga samvete, säger ju självklart ja.. Vilket gör att jag gör det förbannat jobbigt för mig själv för att underlätta för dem.. Jag måste tänkte på mig själv, innan det är försent!

Handbollen då?
Utöver allt jobb, så har jag ju handbollen att tänka på också.. Det känns som ett himla slöseri med tid ibland av den anledningen att jag har en "egen karriär" att tänka på... De timmarna som jag är nere och hittar på en träning till de tappra 7 som är där skulle jag kunna lägga på min egen träning istället..  Talade med L idag om hur jag måste lägga om min spelstil för att axeln ska palla.. Jag har ju en aggresiv spelstil som går ut på att jag utsätter min skottarm och axel för drag och liknande.. Jag måste nu lära mig att hoppa uppåt istället för att slänga mig in i luckan.. Det kräver spänst- träning samtidigt som jag ska få tillbaka min kondition och stryka.. Känns tungt nu, kommer inte fixa det..

Omvärlden
Dessutom, som om det inte vore nog, så är det så många runt om idag som mår dåligt.. Och det känns inge bra.. Jag vill kunna finnas där, kunna hjälpa och förstå. Men det gör jag inte..

M...Jag kan inte hjälpa när jag inget vet.. När jag har varit ovetandes i flera år, för att sedan få höra att jag aldrig förstått.. Jag kan inte läsa tankar och jag begär inte att du ska berätta.. Men det är ändå jobbigt, för jag ser bara det glada och det som jag lärt mig att se.. inte baksidan, inte det jag kan läsa mig till eller får höra i från andra.. Jag kan då inte heller förstå kritiken.. Vi må inte dela åsikter eller känslor eller samma psykiska status just nu, men vi har samma bakgrund, har stött på samma tuffa saker i våra liv och vi borde kunna hjälpas åt att bli starkare.. Jag vill bara att du ska veta att jag finns här och att jag älskar dig oavsett hur du mår eller hur du känner dig..<3
Detsamma gäller dig A.. Vi må kanske inte så varandra lika nära som du och den andra men ni ska veta att jag försöker.. Jag försöker att finnas där för er, hjälpa er när ni behöver.. Jag försöker pussla ihop allt så att det ska bli bra för er.. Jag hoppas att det åtminståne räknas lite... <3

Trust- issues
Jag vet knappt vilket ben jag ska stå på längre.. Vem jag ska lyssna på eller hur mycket.. Jag är inne i en riktigt "lite- inte- på- någon- fas" nu, där jag plötsligt inte vet nånting om nån.. Vilka är mina vänner, vilka är mina fiender.. Vilka vågar jag yttra mig till utan att det förs vidare och vilka måste jag knipa igen hos..? Det mesta gäller jobbet, men jag har börjat misstro andra också..
Jag trodde att det skulle bli annorlunda den här gången.. Trodde att det kanske var en person som inte behövde den stora gruppen.. Men det var inte så.. Det var som alltid annars.. Jag saknar personer så mycket.. Det var så mycket roligare då.. Inte lika ensamt..

Ensam är stark?
Det här med ensamhet är ändå något som jag tänker på rätt mycket.. Jag vet att jag inte är ensam.. Jag vet att det finns massor av folk därute som ställer upp och hjälper till Ändå känns det så ensamt.. Jag saknar en massa människor från förr och jag har inte lyckats att ersätta deras platser inom mig.. Det är tomrum som ekar tomt och högt då och då, och jag kan inte annat än att känna ensamheten smyga sig på.. Kanske är det därför jag tagit på mig det här extrajobbet.. För att fylla tomrummet av något som inte finns.. All den här tiden som jag ändå inte anävnder till nåt,, Jobba, tjäna pengar och köp dig lycklig..Ellèr? Är det så mitt liv ska sluta?

Andras tankar
Jag läste häromdagen en annas blogg som fick mig att tänka.. Tänka på att jag faktiskt funderat på samma saker.. Men jag frågade dig och du svarade mig som att det idag inte spelar någon roll.. Sen kände du likadant, eller det kanske inte var mig det gällde..? Jag blir tokig av att fundera och undra, prata med mig istället..! Snälla? Vi kan väl låte funderingarna löpa fritt och kanske få ordning på tankarna..? Vi vet ju att det ändå inte kommer bli nåt.. Det har vi ju redan förstått..


Nej, ska kanske börja tänka på refrängen.. Känns som att jag fick ur mig både det ena och det andra.. Kanske för mycket?